25 aug. 2013







Well, Hey there...It´s been a while.
Kort men gott, mycket har hänt sen sist.
Vi har fått ett till tillskott i familjen våran älskade lilla Julius så nu är oliver en stolt storebror.
Vi har köpt ett hus, och hela livet har ändrats till mer fartfyllt och mer kärlek till mina två älskade kottar.











Men det är inte därför jag skriver, måste bara få skriva av mig på något sätt är det de enda som funkar känns det som.
Jag bara totalt älskar mitt liv, fast jag även hatar mitt liv, hur man nu kan få det att gå ihop.
Mina barn är mitt liv, och kärleken till dom är obeskrivlig. Det jag tycker är jobbigt är att leva ihop med någon som man kan älska så mycket men ändå avsky så mycket. Går det ens ihop? Är det fler som känner så eller är det bara jag? jag blir tokig snart.
Livet går ut på att träffa någon, skaffa sig förhoppningsvis en karriär med något, sen skaffa barn.
Men det är som att livet bara tvingar sig på att så MÅSTE det vara. Hela känslan att känna sig tvingad att leva ihop med någon. Som ens olikheter går en på nerverna så man bara får ett sammanbrott!
Är detta meningen med livet? Att man ska tvinga sig själv att stå ut? Samtidigt kan jag inte se mig leva själv med barnen heller, men jag blir galen på att behöva bråka in i minsta detalj för att man aldrig kan samsas om något.
Vissa dagar vill jag bara låsa in mig skrika och aldrig mer komma ut!
Vem är det som säger att det ska vara såhär eller såhär är meningen med livet?
Det va ingen som tänkte på att det faktiskt ska funka också? att man måste lära känna en helt okänd
människa?! och samtidigt börja leva ihop och fungera. Det tar ju livet ut att lära känna den andra personen, det känns så. För mitt i allt skaffar man barn, och då hinner man inte lära känna varandra fullt ut heller, för då möts man av andra överraskningar när man trodde att man kände personen. 
Ja alltså livet, du är ett mysterium och jag begriper mig inte på dig heller. 
Eller ens mig själv....
Och nej, det finns ingen som lever perfekta liv SÅ ÄR DET BARA! Så trött på att läsa om allt det perfekta,
för någonstans under den ytan bakom alla bokstäver, bakom alla gömställen så ser man att det perfekta inte existerar, det är bara ord. 


Dagens dagens med sur minen.